Det kanske tillhör det här att bli äldre - att man förlorar vänner på livets väg!
För mig blev det tre vänner i ett enda svep våren 2009!
J, A, N och jag hade umgåtts regelbundet i tio år! Våra tjejmiddagar var vansinnigt roliga och vi följde varandras graviditeter, flyttar, giftemål och kärlekar.
Melodifestivalen och en stughelg på hösten var återkommande punkter som vi försökte få in i våra kalendrar!
Visst blev vi ibland irriterade på varandra, men inte mer än att det gick över till nästa träff.
Under dessa tio år var jag fullständigt övertygad om att vi skulle följas åt hela livet och att de andra tre uppskattade vår vänskap lika mycket som jag gjorde.
Va fel jag hade!
Under våren 2009 upptäcks det att en av oss har levt under miserabla förhållanden en längre tid - fast aldrig sagt nåt! Utåt var allt perfekt!
Vi andra tre fick en chock och agerade helt olika. Jag smsade, ringde, mejlade och försökte på alla sätt och vis få kontakt med henne för att stötta och få reda på vad egentligen hade hänt.
På något sätt skapade detta en spricka mellan oss andra tre.
Jag var fullständigt övertygad om att vår starka vänskap ändå skulle överleva och skickade inbjudningar som antingen inte besvarade eller avböjdes.
Nu har tre år snart gått och vi har ingen kontakt! Iallafall har ingen av dem någon kontakt med mig!
Jag saknade dom väldigt mycket första året, men nu har jag vant mig.
Det som jag lärt mig av detta är tyvärr att den starka vänskap man upplever själv behöver inte vara besvarad!
Detta är en sorglig historia, men jag önskar mina tre kära fd väninnor allt gott på livets väg och om våra vägar korsas igen är min famn fortfarande öppen!
Kram
