Klockan är 15:25. Två sköterskor kommer in och ska tvätta av dig lite. Dom säger att vi gärna får vara kvar i rummet men vi går ut, känns privat att vara kvar. Några minuter går och ena sköterskan kommer rusande ur rummet, hon ser stressad ut och ber oss komma in.
Kommer inte ihåg vad som sägs, men hon vill att pappa, mina bröder och alla som är där ska komma in i rummet. Jag går fram till dig och lägger handen på pannan. Snälla, snälla stanna kvar ... snälla! Du andas djupt, en gång, en gång till och sen inge mer. Punkt. Du blir tyst och min värld stannar och blir aldrig sig lik.
--------
Klockan är mitt i natten - så mycket vet jag men inte så värst mycket mer. I nästan 24 timmar har jag kämpat mot smärtor, kräkningar och epiduraler som vägrar fungera som dom ska. Nu är det nära säger dom. Jag koncentrerar mig mest på lustgasen, vill ha, vill ha mer! Krystvärkarna sätter igång, en våg av smärta skjuter genom kroppen och jag skriker och tar i. "Skrik mindre och ta mer i" säger den ljushåriga. Nästa gång gör jag precis så, hon ber mig ta det lugnare, vänta, men det går inte, du vill ut och oavsett följderna tar jag i för kung och fosterland - nu ska du UT! Jag känner lättnaden och får ett blött bylte på magen! Boxarnäsa hinner jag tänka och varför skriker du inte. Ingen fara säger den ljushåriga och får dig att gnälla lite med sina våldsamma handdukstorkningar. Du letar dig fram till bröstet. Ett litet blodigt huvud och jag är förlorad. För evigt din min älskade David!
