I tio år har jag levt med ett fult ärr på magen, fy vad jag ogillar det där ärret. Om det ändå kommit en bebis ur det så skulle jag på något sätt kanske kunna se något positivt. Fast utan det hade jag inte överlevt, så kanske ska jag börja se det med snällare ögon!
Jag var fullkomligen ovetande om att jag var gravid så förlusten av barnet sörjde jag aldrig, det hade ju inte funnits där i mitt medvetande. Det var mera chocken över att en helt vanlig måndag kunde förvandlas till en ren mardröm på bara någon timme som var så otroligt läskigt.
Jag skrattade med mina kollegor idag åt att jag kommer ihåg hur jag sa till dom "Jag dör ..." och dom svarade "Jaha? ..." Chefen bad mig fixa en grej på nätet innan jag tog taxin hem, sen blev han sur när jag vägrade eftersom jag faktiskt höll på att DÖ!
(Dom var väldigt ledsna efteråt och bad 1000 gånger om ursäkt :-)
1,5 liter blod hade jag i buken och en trasig äggledare som läkarna lappade ihop! Jag var sjukskriven i en månad och fick inte försöka bli gravid på ett halvår!
Ett halvår senare blev jag gravid igen och samma sak hände - tror jag - fast inte alls lika dramatiskt. Det var bara nånting där som sen försvann. Läkarna lyckades aldrig 100% fastställa vad som egentligen hänt.
Sen var det lite jobbigt och lite mer jobbigt och sen blev jag gravid med underbara David och två år senare kom kanonkulan Julian som out of the blue :-)
