Om två år har jag levt lika länge med dig som utan dig!
Jag var 22!
Jag har blivit vuxen på dessa 20 år. Jag trodde jag var vuxen när du försvann, men oj vad fel jag hade! Kanske vuxen i myndigheternas ögon, men inte i själen!
Jag var tvungen att hitta min egen väg, när du inte var där och höll mig i handen mer.
Vägen har varit knölig ibland och som en räckmacka ibland.
Jag hade behövt dig att hålla mig i handen!
Men du är här!
I min själ finns dina råd, dina tankar och din livsglädje kvar!
När vägen är för krånglig tänker jag på vad du skulle sagt!
När den är enkel hoppas jag du tittar ner och ler mot mig!
Älskar dig mamma!
Nu och för alltid!
