En av dom är vänner!
Jag hade väldigt många vänner här när jag flyttade för 18 år sedan, både tjej- och killkompisar. Vi höll kontakten i några år, men många av vänskaperna har runnit ut i sanden tyvärr - nu hälsar vi när vi träffas i butiken "Hej, har ni flyttat hem, jaha va kul" och sen inget mer med det. Jag finns inte kvar i deras liv och dom inte i mitt.
Lite sorgligt är det, men sådant är livet.
När vi nu bor här har jag märkt att det är en mängd sällskap som jag inte är inkluderad i eftersom jag varit borta så länge. Jag går inte i nån "bindiklubb" typ stickklubb där man träffas, äter och stickar lite engång i veckan. Jag är inte med i nån mammagrupp eftersom mina barn är födda i Stockholm. Folk här träffas i sina mammagrupper ända tills barnen är konfirmerade känns det som.
Detta gör det svårt att komma in i samhället. Visst har jag några kompisar kvar som jag är väldigt glad för, och min släkt, så det är inte helt synd om mig ... men den här öppna famnen som jag hade naiva förhoppningar om att möta, har jag inte mött ... än, får jag väl säga!
Om en vecka åker jag till Stockholm - ska bli så kul! Mycket därför att jag ska träffa kompisar som jag saknar!
